Det är så mycket känslor i omlopp hela tiden. Jag vågar inte lita på någonting. Finns ingen stabilitet, konsekvens eller harmoni. Jag mår inte bra och känner mig inte älskad eller uppskattad av honom. Tycker allt känns konstigt. Framför allt hans kommunikationsstil är svår att förlika sig med. Jag förväntar mig mer. Jag tycker att man beter sig mer respektfullt. Jag och mina vänner och kollegor kommunicerar på ett helt annat plan än vad han och jag gör. Vad har han för problem egentligen? Är det bara gentemot mig eller är han sådan mot alla. Eller visar han bara den här sidan mot "de närmsta"?

 

Igår var han hemma hos mig. Kom till mig efter jobbet (försenad) för att hjälpa mig med ett tvättställ med kommod. Det gick bra. Han arbetade i sitt anletes svett. Jag hjälpte till när jag kunde och fixade mat åt oss både. Det kändes mysigt att vi var tillsammans, tillbringade tid och gjorde något praktiskt. Det hade jag velat säga idag men fick inte chansen för han avslutade vårt telefonsamtal innan jag ens hann komma dit... Återkommer till det.

 

Igår så tillbringade vi i alla fall hela kvällen tillsammans. Och jag försökte ta det lugnt. Att inte fråga om hur det hade gått med allt han skulle göra i veckan; skaffa nya personbevis, skicka in skilsmässopapper, prata med frun och prata med dottern om att han träffat en ny kvinna. Vi pratade allmänt om hans middag med dottern, den hade varit trevlig. De hade pratat om mycket men inte om det som jag hade velat om man säger så... Till slut när klockan börjar närma sig läggdags kan jag inte låta bli att fråga hur han mår och hur veckan har varit, vad som hänt, om det har hänt något. Det kanske jag inte borde ha gjort men samtidigt är det allt jag vill veta, behöver veta för att få ro. Men jag borde väl ha insett hur det var/är när han inte säger något.

- Hur har det gått, frågar jag.

- Med vad då, säger han.

- Med det du skulle göra, skilsmässan, fortsätter jag.

- Jag har hämtat ut nya personbevis, svarar han. Men jag har inte skickat in pappren eller pratat med min fru.

- Varför inte, frågar jag.

 

Jag minns ärligt talat inte exakt vad han svarade men kontentan är att han inte har vågat. Att något tar emot. Att han ska skicka in papprena men att han är rädd för hur han ska reagera när han berättar för sin fru och ser hennes reaktion.

- Så det är inte hennes reaktion, henne det handlar om, utan dig, säger jag. Du är rädd att möta din egen reaktion, frågar jag.

- Jo, så är det väl. Jag är rädd att jag ska backa när jag ser hennes reaktion, och rädd att jag inte ska kunna hantera det, fortsätter han.

- Vad är det värsta som kan hända, frågar jag.

- Det värsta som kan hända, frågar han tillbaka.

- Ja, vad är det värsta som egentligen kan hända om du säger som det är till henne. Att du inte älskar henne och inte vill leva med henne, säger jag.

- Ja, du, det vet jag inte, svarar han.

 

Det är mycket han inte vet och jag känner mig allt mer förtvivlad. Som om varje dag jag väntar blir en dag för mycket. Jag kan tyvärr inte låta bli att säga med gråten i halsen:

- Det känns inte som det kommer bli vi längre.

- Jag vill det, jag vill leva med dig, säger han. Och fortsätter: Du ger mig mycket glädje, det är enkelt med dig, jag tycker om dig, säger han.

- Men ju längre du väntar desto sämre blir vår relation, säger jag. Och fortsätter:

- Jag är så jävla trött på det här. Du måste välja. Antingen stänger du dörren till henne och öppnar den till oss, eller så har du dörren halvöppen till henne men då stängs dörren för vår relation. Det här fungerar inte för mig. Kärleken kommer att dö om du inte skiljer dig snart. Jag kan inte vänta mer. Jag vill också leva med dig, men vårt liv tillsammans kan inte börja så länge du inte är skild, säger jag. Gråter. Känns som det aldrig ska ta slut det här. Smärtan. Väntan.

- Jag trodde att du skulle bli klar under time-outen, antingen att du hade skilt dig eller att du skulle göra slut med mig, säger jag. Men det är precis som innnan. Inget har hänt. Jo, förresten. Du säger mer tydligt vad du vill, att du vill vara med mig, det känns väldigt bra, men du är fortfarande gift. Det går inte längre, fortsätter jag.

 

Vi pratar lite mer. Det är samma tema. Vi kommer inte vidare. Jag säger att jag kan inte lita på det han säger längre. Det är handlingarna som måste tala. Vill han att det ska bli vi måste han agera. Hon kommer inte släppa honom, hon vill inte skiljas, han måste skilja sig ändå. Han måste agera annorlunda för att det ska bli ett annorlunda resultat mot nu.

- Jag vill bara försöka vara ett stöd, säger jag.

- Du har sagt så många kloka saker, du behöver inte säga mer, du har sagt allt man kan säga, det är kristallklart, svarar han. Han säger också att det inte har med mig att göra.

- Spelar det någon roll vad jag säger till dig, frågar jag.

- Nej, det är jag som måste göra detta, svarar han.

 

Jag hade skickat ett mail till honom om skilsmässor i söndags kväll. Det hade han inte läst... Inte ens det kan han göra. Men jag går kanske in för mycket i detta. Det är hans process. Men jag blir galen av att bara stå bredvid och vänta. Jag kan inte göra något. Igår kände jag att jag inte orkar längre. Det är ingen idé. Han kommer aldrig att lämna henne. Ska jag lämna honom? För att skydda mig själv eller för att han ska sakna mig? Man saknar inte kon förrän båset är tomt säger en del. Men jag vet inte om jag klarar det. Lämna honom för att han ska välja mig. Men snart går det inte längre. Jag kan inte träffa honom och det händer inget. Det är det enda jag tänker på när vi är tillsammans. Varför skiljer du dig inte? Varför klarar du inte av att säga som det är till din fru? Ser du inte vad som händer mellan oss. Vi håller på att förlora varandra, glida isär!

 

Jag önskar han kunde vara rädd om mig, att han kunde visa att han skulle göra vad som helst för att få mig. Men det gör han inte. Han velar på. Håller henne på halster och även mig. Jag försökte vädja till honom: Ser du inte att jag mår dåligt? Jag kanske inte gråter och får sammanbrott som din fru men inombords lider jag fruktansvärt. Jag mår väldigt dåligt av detta!

 

Hur ska jag hitta rätt förhållningssätt i detta? Hur ska jag hitta tålamodet? Ska jag vänta eller bryta? Om jag väntar kanske det blir så dåligt att vi bryter upp bara för den sakens skull...

 

Han sov över igår. Vi hade inte sex. Jag sade halvt på skämt, halvt på allvar att vi kan låta bli att ha sex tills han är skild. Det går väl säger han men det blir tråkigt. Men jag inser att det fungerar ju inte. Det är lika bra att inte ses alls i så fall förrän han är klar.

 

Imorse när han gick så undrade jag om han förstår att det är allvar. Han säger att han gör det. Men jag antar att inget kommer hända på ett tag. Han bara kör på så länge det går. Tills jag eller frun tröttnar. Vad väntar han på. Att frun ska säga "ok du får din skilsmässa". Det kommer ju inte hända. Hon vill ju inte.

 

Vi ses inte idag fredag utan först imorgon lördag. Jag lade upp det så att han fick välja. För att jag själv inte orkar träffa honom idag? Jag vet inte. Men jag sade något i stil med "om du vill göra annat imorgon så kan vi ses på lördag". Då hittar han genast flera "ursäkter" eller grejer han ska göra så att han inte kan ses. Exakt vad han egentligen gör har jag ingen aning om. Han kanske inte gör någonting, bara är hemma i sin stuga, eller så träffar han frun och ljuger om det. Jag går sönder av detta.

 

Idag ringde han mig på eftermiddagen och sade att han fått tag på alla grejer som behövs för att slutföra installationen i badrummet. Innan jag hinner säga hur mycket jag uppskattar hans hjälp och hur härligt det är när vi är tillsammans ringer det tydligen någon på hans telefon och han säger att han måste ta det. Jag kan naturligtvis inte låta bli att undra vem det är för mig själv. Men det skulle han nog inte säga om jag frågar.

Jag behöver ringa ett annat samtal och kan inte vänta på att han ringer tillbaka. När jag har mitt jobbsamtal hör jag att det ringer och förstår att det är han. Kan inte svara. Får ett sms där han skriver att han kommer till mig kl 14 imorgon lördag och avslutar med "ha det bra". Jaha, tänker jag. Var det allt? Jag ringer tillbaka men han svarar inte. Jag blir så oerhört trött på det!! Det är en sak att man är upptagen men att inte ringa tillbaka. Det är fel, det är inte schysst. Finns ingen annan jag känner som agerar så. Och så beter sig den som jag gillar mest så. På det sätt som jag gillar sämst! Typiskt, eller?

 

Jag jobbade sent idag eftersom vi inte skulle ses. Tänkte att då kan jag lika gärna få undan. Skickade ett sms till honom ikväll vid 20-tiden. En bild på min middag och ett glas rött. Tänkte jag skulle skoja lite. Skrev hur härligt det är med fredag och "Skål!". För det är ju så skönt med fredag och helg. Jag skickade faktiskt samma till en tjejkompis. Han svarade snabbt att han ätit rester. En timma senare skickar jag ett nytt sms till honom:

"jag längtar efter dig, efter dina varma händers smekningar på min kropp, efter dina heta kyssar på mina läppar. kan jag komma och hälsa på dig i stugan, iklädd raffset med en flaska vin?".

 

Tror du att han har svarat på det sms:et? Så klart inte. Go figure. Jag blir återigen ledsen och besviken. Vem sover 21.20 en fredag? Så vad är alternativet? Han ser att jag skickat sms:et men låter bli att svara av olika anledningar. Han är trött, han vill inte ha besök, han tycker jag är jobbig, han anser att vi har bestämt att ses imorgon, han är upptagen, han är med någon annan. Han kanske inte ens är hemma. Han kanske är med sin fru. Eller någon annan. Den klassiska ursäkten är annars att han sover, eller har ljudet avstängt, eller batteriet är urladdat, eller att mobilen är avstängd.

 

Att få ett svar oavsett svar, är bättre än inget alls. Vill han inte ha ett sexigt nattbesök är det väl bara att säga det. JAG HATAR DEN HÄR TYSTNADEN. Det känns så respektlöst, elakt och hänsynslöst.

 

Det är så här hela tiden. Jag ringde honom förra måndagen fyra gånger på måndag kväll när jag väntade utanför hans stuga men han svarade inte. Och ringde inte upp. Nu så här i efterhand vet jag ju varför, att han var hos sin fru. Han sade att han kom hem sent, vid 23-tiden. Men varför ringde han inte upp då? Det gör man ju i normala fall. Men inte han. För han beter sig inte normalt. Och vår relation är inte normal. Och han hörde inte av sig på tisdagen heller. Eller onsdagen, förrän sent på kvällen som svar på ett sms som jag hade skickat på onsd em.

 

När jag skriver detta och försöker se på allt med distans kan jag tycka att det är väldigt destruktivt allting. Det ska inte behöva vara så här svårt att ha en relation. Det handlar egentligen inte om han är gift eller skild. Jag förväntar mig helt enkelt mer i en relation. Jag förväntar mig mer i kommunikationsväg. Hans kommunikation är under all kritik. Så vill jag inte ha det. Jag känner allt oftare och allt mer att jag inte står ut längre. Att jag inte mår bra. Att det inte ska vara så här.

 

Jag vill vara lycklig, må bra, känna lugn, trygghet och harmoni i en relation. Detta är allt annat än det. I princip bara jobbigt just nu. Ska jag bryta helt med honom nu eller vad ska jag göra? Vet inte om jag orkar vänta eller ha det så här längre. Jag tycker om honom. Men räcker det?

 

Han ringde strax efter midnatt igår. Hade inte hört mitt sms med frågan om att få komma och hälsa på. Han hade haft en kompis på besök (manlig sådan) från kl 18 tills precis innan han ringde mig. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att fråga om han var i stugan. Han svarade att det var han. Han hade blivit glad över att jag hade skickat sms men ledsen över att han hade missat det. Det kändes bättre när han ringde, för då upplever jag att han bryr sig. Vi ska ses i eftermiddag. Hoppas att det går bra. Får försöka släppa det här med hans skilsmässa en stund och försöka njuta av nuet, att ses. Just den här helgen i alla fall. Nästa vecka är det dags för "bevis", att han agerar och lever upp till det han säger.