Det var i tisdags som han annonserade sin skidresa. Och på tisdagkvällen som jag åkte hem till honom. Jag sov över och vi hade följe in till stan på kollektivtrafiken. När vi ska gå ut från hans stuga ser jag att hans skilsmässopapper fortfarande ligger kvar på köksbordet. Och han gör inget notis av att ta dem med.

- Har du allt med, frågar jag.

- Ja, svarar han.

 

Jaha, tänker jag. Så mycket allvar låg det i det han sade igår. Att han skulle ta med dem. Eller är han bara trött, glömsk, stressad? Blir irriterad. Vi går några meter mot busshållplatsen. Sedan kan jag inte låta bli att säga:

- Har du med dina papper nu?

- Nej, säger han. Och springer tillbaka. Hämtar dem och kommer ikapp mig.

- Glömde du dem med flit, frågar jag.

- Nej, svarar han.

 

Nu är de med i alla fall. Får se vad som händer under dagen...

 

Vi sitter jämte varandra på bussen. Det lustiga är att hans bror går på vid en hållplats. Men brodern ser honom inte utan går förbi och sätter sig längre bak. Mannen säger till mig att han ska gå och prata med sin bror, reser sig upp och sitter jämte honom resten av resan. Om jag presenterades? Självklart inte. Jag finns ju inte. Det känns skrattretande att han inte vill att jag ska följa med på skidresan utomlands ifall någon eventuellt skulle se oss, när man kan bli upptäckt i hemstaden när som helst... Jag skickar ett sms till honom och skriver vilken hållplats jag ska av och att vi hörs i em. Går av utan att se mig om. Börjar gå hemåt. Så plingar det till i mobilen. "Jag har också gått av" står det. Jag vänder tillbaka och där står mannen. Vi pratar några minuter innan hans nästa buss kommer. Jag kan inte låta bli att anmärka på det ironiska i det som hände.

- Det var nära ögat säger jag...

Han bara ler. Lättad över att inte bli ertappad? Nåväl, han fortsätter vidare till jobbet och jag fortsätter hemåt. Jag är ledig och sover några timmar när jag kommer hem. Är helt yr när jag vaknar. Vet inte om det är sömnbristen eller den känslomässiga urladdningen. Helt klart är att jag inte är i balans...

 

Han skulle jobba till kl 13 och sedan höra av sig. Strax före 14 ringer han.

- Jag ska bara byta om sedan kommer jag till dig. När ska du iväg, frågar han.

- Jag måste gå vid 15.30-16, säger jag.

- Ja men då hinner jag komma förbi dig en stund innan.

- Ok, svarar jag.

 

Jag tar det lugnt. Skriver lite på datorn. Tar en dusch. Gör mig i ordning. Klockan närmar sig 15. Som vanligt försenad. Men det håller jag på att vänja mig vid. Han skulle väl inte alls bara byta om. Jag förstår inte om man nu vet med sig att man ska göra en massa grejer, varför låtsas man då som om man inte ska det. Är det bara en tidsoptimists generella inställning eller är det att han är så van att ge halvsanningar, delar av det som händer, halv- och hellögner att han inte ens tänker på det?

 

När han kommer kan jag inte låta bli att fråga (en fråga från mig nu igen, vad ovanligt! usch...jag gillar inte detta!) om han var på avtackningen av en kollega vid 14-tiden. Det var han ju en stund. Så var det med det. Det var inte alls tänkt att han skulle skynda sig hem till mig. Är det någonsin det? Jag hör ju hur klagande jag själv låter. Blir trött på mig själv. Detta är inget bra mönster. Inte för någon av oss.

 

Vi pratar lite. Han säger att han har lämnat in sina skilsmässopapper under dagen.

- Vad bra säger jag. Hur känns det?

- Det känns ingenting, svarar han.

- Ok, igår sade du att det knöt sig i magen på dig när du tänkte på att lämna in dem.

- Det var då. Jag var nog bara tvungen att få det gjort, säger han. Det kanske kommer en reaktion efteråt.

- Jag är stolt över dig. Det var starkt gjort, säger jag och ger honom en kram.

- Tack säger han och sluter ögonen.

 

Han ser trött ut. Ett stråk av dåligt samvete far igenom mig. Men samtidigt så är det detta jag har väntat på. Nu tar det "bara" sex månader innan det är fullföjlt. Synd att prövotiden är så lång när bara den ena parten vill skiljas. Undrar just hur han gör nu med att berätta för sin fru. Om han gör det före eller efter sin resa. Gör han det alls? Jag frågade honom om han fick något kvitto på att han hade lämnat in papprena men det hade han inte. Jag kunde inte låta bli att säga att det är offentliga handlingar och att det går att kolla upp. Så skrattar han.

- Det går att kolla upp, upprepar han.

- Ja, så det är ingen idé att ljuga om sådan som går att kontrollera säger jag och ler.

 

Känner mig inte helt bekväm med det och tyvärr blir det väl ganska tydligt hur mycket jag litar på honom, eller inte gör det... Men jag kan inte ta något för givet när det gäller honom. Jag vågar inte. Inte förrän det är svart på vitt. Det har gått så många månader (vi har umgåtts i 16 månader och det är 9 månader sedan han sade till frun han ville skiljas, och 6 månader sedan de separerade. Ja, och så bodde han ju hemma hos henne igen två veckor vid jul/nyår men det är ju helst något jag inte vill tänka på). Men mot denna bakgrund så känns det som om vad som helst kan hända. Han har sagt så länge vad han ska göra men inte mycket har hänt, och det som har hänt har i mina ögon tagit lång tid, så nu tar jag det säkra före det osäkra för att skydda mig själv.

 

Sedan är det dags att ge sig iväg. Jag ska göra ett ärende och han ska på stan lite. Vi bestämmer att höras när jag är klar. Eventuellt äta middag ute.

När jag är klar visar det sig att han fortfarande är på stan så vi möts upp och börjar traska.

- Vad härligt det känns att veta att du står och väntar på mig, säger jag och ler stort. Det känns mysigt att vi ska göra något tillsammans.

- Ska vi börja gå till den där restaurange, säger han.

Jag blir lite besviken att han inte tar emot min glädje och komplimang. Det känns som att kasta pärlor för svin emellanåt. Eller så är jag bara totalt överkänslig just nu. Hakar upp mig på det negativa. Men det hade ju varit trevligt om han sade detsamma.

- Var det känsligt eller, frågar jag.

- Nej, säger han. Jag tycker det är trevligt att träffa dig så här också.

 

Så. Se vad enkelt det är att göra mig nöjd. Att han inte använder den nyckeln oftare.

 

Vi äter middag. Det är trevligt. Pratar lite om jobb. Om en kompis till honom som ska skiljas, där båda är överens och där allt går med expressfart. Raka motsatsen till hans skilsmässa alltså. Vi kommer in på skidresan lite och jag vill återigen veta varför han vill åka utan mig (borde släppa det, jag vet, men det svider). Jag får inga nya svar. Förutom att han säger att han tycker inte att han har bokat resan i smyg eftersom han tog upp för ett tag sedan att han ville åka iväg. Jag håller inte med och säger att det finns alternativa sätt i hur man kommunicerar. Det är ju stor skillnad på att säga att "nu tänker jag boka en resa bara till mig" och sedan berätta varför, till att inte säga något utan sedan bara konstatera att man har bokat. Och sedan säga det till mig på jobbet för att jag inte ska höra det via någon annan... När hade han egentligen tänkt berätta? Undrar jag ibland. Jag poänterar återigen att jag tycker att kommunikationen kan bli bättre. Att det finns många sätt att agera på och att jag föredrar att han berättar innan så att jag inte bara ställs inför faktum. Vet inte om det går in. Kvällen blir annars lugn. Vi bestämmer inget mer om resten av veckan just då.

 

När vi äter frukost ihop idag, torsdag morgon, säger jag att vi kan hoppa över att ses som ikväll torsdag. Att det är OK. Och så fort jag säger det undrar jag varför. Varför säger jag det? Varför ger jag honom en utväg. Jag vet ju att han tar den så fort det går. Det är som om jag vill säga så för att han ska tala om för mig att "nej, lotta, klart jag vill vara med dig ikväll". Jag måste lära mig att det fungerar inte så. Han fungerar inte så. Han griper alla halmstrån att göra sitt. Säger jag att vi inte behöver ses så tar han väl det som ett önskemål från min sida, oavsett om jag menar det eller inte. Jag svär inombords. Nu gjorde jag fel igen. Eller är det så att jag vill vara själv även jag för att smälta det som hänt? Vi bestämmer i alla fall att ses på fredag. Han vill inte sova över.

- Kom gärna tidigt säger jag.

- Klockan 18?

- Kom i tid då, säger jag. Om du ska åka hem vid 23 så vill jag gärna träffa dig en stund.

 

Jag ringde honom i eftermiddags när jag gick från jobbet. Han hade inte varit där på hela dagen. Hans grejer var fortfarande kvar. Undrar om han glömt dem för han ska ju vara ledig imorgon fredag hinner jag tänka när jag får förbi. Ja, ja. Jag kan ju ta med dem hem till mig i så fall om det är något han behöver.

Han svarar.

- Stör jag?

- Nej, jag kom precis tillbaka till kontoret, säger han. Var är du?

- Mitt i stan, svarar jag. Kan du tänka dig att sova hos mig imorgon fredag istället för att åka till stugan. Det skulle vara trevligt nu när du ska vara borta en vecka.

- Nja, nej, det är enklare att åka hemifrån. Jag har min packning där, säger han. Och så vill jag inte ha min packning i bilen över natten utanför ditt. Jag känner att han svävar på målet. Varför är det så viktigt att sova i stugan??

- Du kan ha din packning inne i min lägenhet, säger jag. Och om du ska hämta din dotter på morgonen så är det ju närmare från mig att göra det än från dig. Då kan du sova lite längre...

- Jag får fundera på det, svarar han. Oron börjar gnaga i mig. Finns det någon annan anledning till att han inte vill sova med mig? Vill inte släppa ämnet riktigt även om jag känner mig som en jäkla igel.

- Men hur hade du tänkt göra med logistiken då, och din packning hemma? Du har ju din bil i ett garage vid er lägenhet, och du sover i stugan. Det är ju en bit att gå på morgonen.

- Jag tänkte ha bilen vid stugan. Sedan packa väskan och åka till garaget och hämta mina skidor...

- Det skulle du kunna göra imorgon och ta med dig allt redan när du kommer till mig, fortsätter jag. Vill inte släppa ämnet.

- Vi får höras senare säger han. Jag ringer dig.

Märker att han inte vill prata.

Han har inte hört av sig mer ikväll. Han har inte ringt eller skickat något sms.

 

Jag vet inte om jag är helt paranoid. Men jag fattar faktiskt inte varför han inte kan sova hos mig. Han ska ju packa och göra allt klart imorgon. Han ska hämta upp sin dotter som ska följa med till flygplatsen för att köra hem bilen igen. Han har närmare till henne från mig. Han kan sova längre på morgonen om han startar hos mig. Jag kan bara se fördelar. Varför vill han sova i stugan? Är det något han inte har berättat för mig?

Det är det här som är så olidligt hela tiden. Att han undanhåller saker för mig. Att han inte berättar. Att man får dra ur honom information. Information som jag inte ens vet om den stämmer. Hur ska man göra?? Bara släppa och skita i honom. Låta honom göra som han vill? Vill han sova hemma kvällen innan resan så låt honom göra det? Det är bara det att jag blir misstänksam när han inte vill vara med mig och tror att det ligger en hund begraven. Han kanske inte alls ska åka själv. Jag förstår inte vad som är problemet. Och det är så förbannat typiskt att han inte hör av sig ikväll. Han vill inte ta diskussionen med mig. Visst, jag kanske är jobbig, men det får han ta så jäkla jobbig som han är mot mig... Vad ska jag göra? Inte så kul situation det här på något plan.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok