Väl hemma lagar jag middag. Skalar potatisarna med frenesi. Låter ilskan gå ut över råvarorna. Smäller i porslin och ugnsluckan. Häller till och med upp ett glas vin. Tar en djup klunk. Känner värmen i strupen och magen. Jag måste lugna ner mig tänker jag. Äta, tänka klart. Vad ska jag svara på sms:et? Ska jag ringa? Till slut väljer jag att skicka ett sms-svar:

"Jag får återkomma. Mår inte speciellt bra just nu". Varken mer eller mindre. Tänker på hur han har agerat mot mig under den här tiden. Hur han i början av december, några dagar innan vår time-out, valde att "slinka förbi" en afterwork innan han kom hem till mig. Försenad, och inte ett ljud om det. Bara göra som han vill hela tiden. Välja annat före mig. Hans kommunikationssätt är under all kritik. Blir arg bara jag tänker på det.

 

Får i mig middagen. Gör i ordning en kopp te. Försöker bestämma mig för om jag ska ringa honom eller åka hem till honom. Eller vänta till imorgon med att prata. Får ingen ro. Går omkring i lägenheten. Ställer mig i duschen. Och så bestämmer jag mig bara. Jag kan inte vänta. Ska jag må dåligt hela natten och hela morgondagen för att han inte behagar prata med mig som en vettig människa. Som skickar sms, som säger saker i förbigående, som gör som han vill. Att få besök är väl det sista han vill. Så det är det jag ska göra.

 

Dricker lite te för att bli piggare. Kollar busstiderna. Ser att det är ont om tid om jag ska hinna så jag slänger på mig kläderna. Får springa till hållplatsen. Hinner precis. Är helt genomsvett och andas tungt. Hjärtat galopperar. Känner mig inte helt bekväm med mitt beslut. Jag måste ringa och förvarna honom tänker jag. Vill inte dyka upp oanmäld igen. Men när är lagom att ringa... väntar tills mitt byte, då är jag nära hans stuga, men har också möjlighet att vända hemåt igen.

 

Närmar mig mitt byte. Ringer. Han svarar inte. Ringer efter några minuter igen. Går av bussen och ställer mig och väntar vid nästa hållplats. Det regnar. Är kallt. Och mörkt. Klockan närmar sig 22 och här står jag. Vad håller jag på med. Ska det vara så här. Nej, jag vill inte att det ska vara så här. Jag får en så jäkla otacksam roll hela tiden. Han beter sig konstigt, slänger ur sig kommenterar, fattar egoistiska beslut, och så ska jag försöka balansera upp det på något sätt. Jag kan i alla fall konstatera att det inte fungerar för mig. Jag mår inte bra. Provar att ringa hans mobil en tredje gång. Inget svar. Om fem minuter kommer bussen och då måste jag veta om jag ska hoppa på eller inte. Känner mig stressad. Ska jag hoppa på bussen ändå? Skickar ett sms till honom: "Det vore bra om du svarade nu". 3 minuter kvar tills bussen kommer. Jag ringer igen. Och på fjärde signalen svarar han.

- Hej, det är jag, säger jag. Kan jag komma ut till dig. Jag står här vid torget och kan hoppa på en buss till dig eller så kan jag åka hem igen.

- Du kan komma hit, svarar han.

- Är det säkert? Du måste säga att det är Ok, annars åker jag tillbaka igen.

- Det är ok, säger han. När är du här?

- Inom tio minuter, svarar jag.

- Ok.

 

Bra. Det känns bra att ha fått tag på honom så att han vet att jag kommer. Bussresan tar bara fem minuter men känns som en evighet. Vad ska jag säga? Att jag känner mig besviken på hans beteende? Att jag inte orkar mer? Att jag vill göra slut? Att jag vill att han förklarar sig?

Väl framme öppnar han dörren för mig. Jag går in och han har gjort en kopp te till mig som står och väntar. Gulligt hinner jag ändå tänka. Vi sätter oss i soffan. Jag börjar:

- Om jag ska ta en buss tillbaka igen så har vi bara 45 minuter på oss att prata så det är lika bra att jag börjar. Jag blev väldigt ledsen när du talade om att du hade bokat semester. Sättet du gjorde det på i korridoren, och att du inte pratade med mig innan du bokade, som du hade lovat.

- Det minns jag inte att jag har lovat, säger han.

- Du sade det när vi pratade om resan. Vi började med att prata om att du och jag skulle göra en resa som ett avstamp för vår relation när allt är klart med din skilsmässa, och då tog du upp att du vill åka på skidresa. I samma veva sade du att du skulle prata med mig först, säger jag.

- Jag kommer bara ihåg att vi sade att jag skulle vara klar först (med skilsmässan) innan jag åker. Och det tänker jag bli. Jag ska lämna in pappren imorgon till tingsrätten.

- Säg inte så, säger jag. Du har sagt så mycket innan som inte blivit något. Men nu kommer vi från ämnet. Jag blir sårad när du inte involverar mig i sådana här beslut. Att jag bara blir ställd inför faktum. Det är inte skidresan i sig jag vänder mig emot utan sättet du kommunicerar på, och beter dig på. Du bara informerar mig. Och du väljer att åka utan mig. Du nämnde faktiskt att vi kunde åkt tillsammans. Det gör ont. Jag blir ledsen. Varför vill du åka själv? Varför kan inte vi åka tillsammans?

- Jag vill göra saker i rätt ordning. Vill inte bli påkommen, inte för att vi skulle träffa på någon jag känner under resan, men det känns inte rätt. Jag vill lämna in papprena först och göra saker i rätt ordning.

- Jag förstår inte varför. Du kunde åtminstone ha sagt som det var. Att du var på väg att boka en resa i alla fall. Varför sade du det på det viset? I korridoren på jobbet precis innan du skulle gå?

- Jag hade sagt det till några kollegor på jobbet. Jag ville inte att du skulle höra det från dem, svarar han.

- Så enda anledningen till att du berättar för mig är för att jag inte skulle få höra om din semester från någon annan, frågar jag, och ilskan hörs i min röst.

 

Han svarar inte. Fan vad dum du är tänker jag.

- Fattar du inte att jag blir ledsen när du beter dig så här, säger jag. När bokade du resan?

- Jag hämtade ut biljetterna i måndags (detta var på tisdagen vi pratade).

- Jaha, men det svarar inte på min fråga, när bokade du resan?

- I lördags, svarar han.

- När du passade ditt barnbarn?

- Nej, innan. (via mobilen då undrar jag inom mig, vilket han tidigare har klagat på är så dåligt att surfa på så han har varit tvungen att ta jobbdatorn till deras gemensamma lägenhet och surfa...Inte den här gången då...)

 

Jag skulle väl frågat när han hade tänkt att berätta för mig men jag glömmer det. Varför blir det så här om och om igen? Han beter sig klumpigt, själviskt, och jag ska ställa tusen frågor och ändå inte få svar jag känner mig nöjd eller trygg med. Det kommer hela tiden mer, är hela tiden nya aspekter som gör mig osäker, saker han inte berättar. Han är inte rak och ärlig mot mig. Han är inte tydlig. Jag blir så ledsen.

- Det var inte meningen att såra dig, säger han. Förlåt.

- Det känns väldigt jobbigt att du inte vill att jag ska följa med, säger jag. (För det gör det ju. Återigen blir jag bortvald).

- Men jag har ju sagt att det inte känns bra om vi åker innan jag är klar.

 

Men om han ska lämna in sina skilsmässopapper innan han åker så hade det väl inte varit några problem, men ok säger han det så...

- Hur vet jag att du åker ensam, säger jag.

- Det gör jag.

- Ska du möta upp någon där, frågar jag.

- Nej, jag ska åka ensam.

- Hur ska jag kunna veta det? Hur ska jag kunna veta vad som händer. Jag har ju ingen kontroll. Du åker ensam och kan göra vad som helst. Du kan vara otrogen och jag kommer aldrig få veta det.

- Jag kommer inte vara otrogen. Jag vill inte det. Jag mår dåligt av det. Jag vill inte göra det mot dig.

- Jag är ändå orolig för det. Flyr du? Är det därför du bokade så snabbt?

- Nej, jag flyr inte från situationen. Men jag fick panik. Veckan som jag ville åka närmade sig, jag ville komma iväg, det fanns inte så många resor kvar och när jag hittade en så slog jag till.

- Men du kunde ju ha sagt något. Varför säger du ingenting till mig? Jag vill inte bli ställd inför faktum så här. Det fungerar inte för mig. Jag vill att vi pratar med varandra, har en öppen dialog, säger jag vädjande.

 

Helt plötsligt blir det bråttom. Klockan är mycket.

- Om jag ska åka med bussen tillbaka så måste jag gå nu.

- Ja, gör det. Jag har möte imorgon, och vill lägga mig, säger han.

Då brister det för mig.

- Ja, annars skulle du ju kunna säga att jag får stanna kvar. Att du vill det. Men inte då. Det passar dig så jävla bra att jag åker. Allt är på dina villkor. Ditt sms om när du kan träffa mig är på dina villkor. Jag är upptagen dessa dagar, men det finns ingen tanke på det.

- Jag ville bara säga när jag kan, säger han.

- Varför vill du inte att jag ska vara kvar ikväll, säger jag och gråter. Det känns inte som om jag betyder något för dig när du beter dig så här. Du gör som du vill. Jag ska bara ta emot. Det är sådan obalans. Jag vill inte ha det så här. Jag mår inte bra av detta.

- Lägg inte det på mig, säger han.

- Vilket då, frågar jag. Han svarar inte.

- Det känns inte som om du tycker om mig när du beter dig så här mot mig. Tårarna rinner, näsan rinner.

- Jag kan inte låta dig gå när du är sådan här, säger han. Stanna.

Jag vet inte vad jag ska göra. Går ut halvvägs, in igen.

- Varför kan du inte bara säga att du vill att jag ska vara kvar från första början. Du verkar lättad när jag ska gå. Hur tror du att det känns för mig?

- Jag vill bara gå och lägga mig. Är trött, säger han. Kom nu. Han tar tag i mig och drar in mig igen. Tar min mössa. Du kan sova här säger han.

- Nu när jag gråter så säger du det, inte annars, inte innan.

- Jag vill att du ska stanna, säger han lugnt.

 

Ilskan bubblar i mig. Smärtan river. Men han sade det jag ville höra. Lite för sent bara. Jag tittar på klockan. Det är nästan för sent att hinna med bussen ändå. Och jag vill ju stanna. Jag tar av mig skorna och ytterkläderna. Vi gör oss i ordning för natten. Jag pratar lite till med honom innan vi somnar. Det ger inget nytt. Mer än att han säger förlåt och att han tycker om mig. Jo förresten. Han säger att när han ser det utifrån så ser det inte bra ut. Hans beteende. Alltid något. Och att han ska ta med sina skilsmässopapper imorgon och lämna dem till tingsrätten.

 

Fortsättning följer.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok