Igår var vi båda på jobbet samtidigt. Precis innan han ska gå kommer han fram till mig i korridoren utanför mitt rum, och säger:

- Jag ska på semester nästa vecka.

- Jasså vad då?

- Jag har bokat en skidresa till Österrike, säger han.

Jag känner hur något går sönder i mig.

- Vem ska du åka med, frågar jag.

- Jag ska åka själv, svarar han. Han ser glad ut.

Jag känner hur jag blir ömsom varm, ömsom kall i kroppen. Han säger det som om det är den naturligaste saken i världen.

- Så du ska på yoga ikväll, fortsätter han obehindrat.

- Ja, svarar jag. Tankarna snurrar. Allra helst vill jag bara bli förbannad, fråga vad han håller på med och be honom dra åt helvete.

- Hur tror du passet blir, fortsätter han.

- Bra hoppas jag, svarar jag. Fa fan, varför pratar vi om min yoga tänker jag. Du har precis annonserat att du ska åka iväg på skidsemester, själv, och bara droppar nyheten på jobbet i korridoren. Schysst, jävligt schysst. Jag klarar knappt av att titta på honom.

- Vi hörs, säger han.

- Vi hörs, säger jag och tittar bort.

 

Han går iväg. Jag sätter mig som förlamad vid mitt skrivbord. Känner hur tårarna bränner innanför ögonlocken. Känner hettan i kinderna. Vilken idiot. Varför gör han så här? Han hade lovat att prata med mig innan han skulle boka resa. Han hade till och med slängt ur sig frågan om jag ville följa med. Och så blir jag nu bara ställd inför faktum; han har bokat en resa till sig själv och drar iväg på egen hand. Detta beteende sårar mig så det inte är klokt. Jag mår illa. Jag är förbannad. Det är varken omtänksamt eller hänsynsfullt. Det är egoistiskt. Okänsligt.

 

Det är inte resan i sig jag blir upprörd över. Han älskar att åka skidor, gör det varje år, det är viktigt för honom, utan det är SÄTTET som han gör det på. Att inte prata med mig innan som han har sagt. Att säga det i förbigående på jobbet där jag måste hålla masken och inte kan reagera, samt det här att han nämnt att jag kunde följa med. Det var ju bara helt borta den aspekten. Vilket så klart innebär att han inte vill att jag ska följa med...

 

Kan knappt hålla tårarna tillbaka. Det fylls på och börjar droppa. Vilken tur att min kollega inte är där. Går iväg lite tidigare till mitt träningspass. Gråter hela vägen till träningslokalen. Förbannar honom. Förbannar mig själv. Varför står jag ut med honom och det här beteende? Hur kan han bete sig så själviskt? Hur kan han inte förstå att man inte kan göra vad och hur som helst i en relation? Det blir allt tydligare att han sätter sina behov först, att han inte förstår eller bryr sig om hur hans beteende påverkar andra, och framför allt inte mig, och det blir allt tydligare att så här vill jag inte ha det i en relation.

 

Får samla ihop alla krafter jag har när jag är framme vid lokalen. Snyter mig en sista gång och hoppas jag inte ser allt för rödgråten ut. Möts av läraren i dörren som tar min hand. Han tittar mig i ögonen. Ser han orolig ut? Jag byter om och tittar mig i spegeln. Helt rödsprängd. Med en tår kvar i ögonfransarna. Jaha, hur ska detta gå. Hoppas jag inte börjar gråta under passet. Jag försöker lägga allt som har med mannen att göra åt sidan. Kliver in i det varma yogarummet och sätter igång. Som tur är krävs det mycket koncentration för att göra övningarna. Det går inte att tänka på något annat än att andas rätt och göra de fysiskt krävande rörelserna. Efter ett tag är jag helt varm och kämpar med att spreta med fingrarna, dra in magmusklerna, andas och göra positionerna rätt. Efteråt känner jag mig faktiskt piggare. Men under den sista avslappningsövningen kommer tankarna tillbaka. Idiot är ordet som dyker upp. Om och om igen. Han är en idiot. Eller är det mig själv jag menar.

 

Väl ute ur yogastudion och i den friska luften kollar jag mobilen. Han har skickat ett sms. Vad är det nu då? Så här skriver han:

"Hej! Det kanske inte var det smartaste att boka en resa så snabbt. Men det var väldigt få resor kvar och så stämmer det bra med jobbet just nu, och det är mycket snö nu. Imorgon har jag inget planerat efter kl 13 och vill träffa dig och sova över. Även torsdag till fredag. Är ledig fredag. Jag skall packa mellan 12-16. Lördag kommer min dotter köra mig till flygplatsen. Jag ska vara där strax före 07. Vi kan ses efter ditt jobb på fredag. Jag tycker om dig väldigt mycket. Kram."

 

Men vad bra att du har tid att träffa mig den här veckan, tänker jag surt. Är det kompensation det handlar om? Tror du att det räcker att du skriver att du tycker om mig och så är allt bra igen. Ditt beteende gör mig illa. Jag är dessutom bokad både onsdag och torsdag och vet inte om jag kan eller egentligen vill boka om. Allt handlar om honom och hans villkor. När han kan, när han vill. Samtidigt vill jag träffa honom om han nu ska vara borta en vecka. Åka själv... Bara det känns jobbigt... Jag vet inte hur jag ska göra. Känner mig fångad i en rävsax. Det blir inte bra hur jag än gör. Under promenaden hem funderar jag på hur jag ska göra. Ringa honom? Åka hem till honom och fråga vad han håller på med? Svara på sms:et eller vänta tills jag lugnat mig?

 

Fortsättning följer...