Igår träffades vi alltså. Mannen och jag. Jag var oerhört nervös och hade redan tagit ut allt i förskott. Jag var helt övertygad om att han skulle lämna mig. Jag visste nämligen att han inte hade sovit hemma i sin stuga natten innan. Vilket så klart gjorde mig ledsen och arg. Jag sov inte mycket natten innan och var riktigt sliten. Samtidigt som jag ville få det överstökat. Såg honom på jobbet under eftermiddagen och bytte några ord. Men det var svårt att försöka verka som vanligt.

 

I alla fall. Han ringde på min dörr. Försenad som vanligt. Men en tulpanbukett i handen.

- Så jag får blommor i alla fall, frågar jag glatt och kände att hoppet steg.

- Ja, svarar han och ler tillbaka.

 

Hela mitt inre vibrerar. Hans leende. Det är ju bara så. Han har sådan utstrålning. Jag blir alldeles matt. Vi småpratar lite och jag dukar fram fika och brygger te.

- Jag gör lite te, det får nerverna att lugna sig en aning, säger jag i ett försök att lätta upp stämningen.

- Vad härligt det är att se dig, säger han och går närmare.

- Dig med, svarar jag och möter hans blick. Den är varm. Vi kramas. Det känns skönt att hålla om honom igen. Han pussar mig på båda kinderna. Precis som han gjorde vid avskedet vid hållplatsen efter julfesten. Jag påpekar det för honom.

- Jag tycker om att pussas på kinderna, säger han då.

- Du sade en gång för inte så länge sedan att "kyss mig såsom bara du kan", säger jag till honom, och fortsätter: Nu skulle jag vilja säga det till dig. Kyss mig som bara du kan.

 

Han ler och kysser mig. Det är precis så bra som det brukar vara. Känner att min kropp vaknar direkt. Hans också. Vi står mot diskbänken och kysser varandra länge. Det känns bra. Sedan sätter vi oss vid köksbordet och börjar prata och fika. Jag är nervös och värmer mina kalla händer runt den varma temuggen. Det blir lite allmänt hit och dit under nästan 30-40 minuter. Ibland känner jag att jag vill gå på kärnan direkt och prata om oss, men tänker att om jag tar upp det kanske han går och jag vill känna hans närvaro en stund till. Jag tittar på honom. Insuper hans ansikte, ser hans ögon, hans manliga, vackra händer. Sedan känner jag att jag kan inte vänta längre och säger:

- Det finns ju en anledning till att vi är här och jag tänkte att vi skulle börja prata om det nu. Jag skulle vilja börja om det är OK för dig, säger jag.

 

Det är OK för honom och jag börjar. Talar om hur mycket jag tycker om honom, att mina känslor är desamma, att jag älskar honom. Jag säger att han är den finaste man jag har träffat, att vi har en oslagbar kemi, att jag inte har varit lika attraherad av någon innan. Jag säger att jag tror på vår relation och vill detta. Att jag tycker om honom precis som han är och vill fortsätta vår relation. Att jag hoppas 2013 blir vårt år, där vår relation får blomma. Jag säger att jag ser många bilder framför mig, hur vi reser tillsammans, tränar och tävlar tillsammans, firar min födelsedag. Att det känns roligt och jag ser fram emot att dela fler stunder med honom. Men att dessa fyra veckor, vår time-out, har varit väldigt jobbiga, att jag har saknat honom mycket, tänkt på honom och mått väldigt dåligt.

- Så känner jag och så har jag upplevt den här perioden, avslutar jag. Nu undrar jag var du står och hur det har varit för dig. Vad känner du?

 

Han säger att han har saknat mig dessa veckor. Att han kände sig nervös innan han skulle hem till mig denna dag men att direkt när han kom in till mig så kände han värmen och det kändes härligt med en gång. Han säger att han tycker som jag, att det är roligt tillsammans. Att han vill ha glädje i livet, i sin relation och att han tror att han kan få det med mig. Han vill inte ha det tråkigt.

- En del har sagt till mig att gräset inte är grönare på andra sidan (vem kan jag inte låta bli att undra), men jag vill inte ha det tråkigt. Jag vill ha det bra. Jag känner ingen gnista, ingen glöd, med min fru längre. Det ger mig inget att träffa henne. Hon säger att hon ska göra allt för att det ska bli bra mellan oss, ber om ursäkt och lovar att ändra sig och att det kommer att bli jobbigt under lång tid, men jag tror att jag kommer att bli bitter och ångra mig om jag stannar. Men jag har inte lyckats skilja mig. Papprena är inte påskrivna. Jag vet inte varför jag inte klarar det. Min son säger till mig att jag måste bara säga rakt ut vad jag känner, att lyfta upp alla problem men jag vågar inte. Ska jag säga att jag inte älskar henne längre, tänkte jag, men jag vågade inte säga det...

 

Han fortsätter ett tag och berättar att frun och han har träffats en hel del under den här perioden. Jag känner att jag måste fråga vad som har hänt mellan dem, annars kommer jag bara ångra mig så jag gör det. Undrar hur han tillbringade jul och nyår, var han har sovit etc. Han säger att han har sovit i deras gemensamma lägenhet. Från julafton till annandagen. Under tiden som frun hade varit bortrest mellan dagen före julafton och annandagen. Han säger att han inte följde med till svärmor. Jag frågar honom om han sovit i stugan något.

- Ja, natten till julafton. Och julafton firade jag med mina föräldrar.

Här blir det konstigt. Det ser för det första ut som om han ljuger när han säger det där med var han firade julafton. Och för det andra, ännu konstigare är det eftersom jag vet att han inte sov i sin stuga natten innan julafton. Julklappen stod ju kvar från dagen före julafton. och den var borta först juldagen... Lögn 1. Eller? Han verkar visserligen ha svårt att hålla reda på dagarna för han behöver fråga vilken dag det var när det var snöstorm. Dagen innan julafton. Och paketet stod kvar på julaftons förmiddag. Hade han kommit hem på söndagen hade han ju sett det. DVS han sov inte i stugan.

- Jo, men då var det den dagen jag sov i stugan. Men så var det inte. Jag vet för jag gick i denna snöstorm och lämnade paketet utanför hans ytterdörr.

- Varför tackade du inte för julklappen, frågar jag.

- Du menar med ett sms eller så, frågar han.

- Ja, någonting för att meddela att du har fått den.

- Förlåt att jag är så klumpig, säger han och ger mig en kram.

 

Samtalet fortsätter. Sedan säger han att han träffat henne på annandagen när hon kom hem. Han säger också att han har träffat henne vid olika tillfällen under time-outen. Hon har ringt. De har haft kontakt. Han har varit i lägenheten flera gånger under vår time-out och pratat med henne men säger till mig att han inte klarat av att säga som det är. Han berättar att hon ringt honom och frågat om hans nya cykel, om hon får se den. Han säger det med ironisk röst. Och så hade de träffats och tittat på den. I hans förråd som hör till lägenheten.. Jag känner vid det här laget att det är något som inte stämmer, att jag får allt svårare att tro på vad han säger, det blir för mycket att ta in. Jag gillar inte vad jag hör. Jag upplever att de har knutit kontakten igen och börjat umgås som ett par...Nu minns jag inte men jag tror att han sade att han sov i lägenheten på annandagen. Tillsammans med henne.

- Så ni delade säng igen, frågar jag.

- Nej, hon sover inte i vår gemensamma säng längre, hon kan inte det, så hon sover i gästrummet.

- Skämtar du med mig?

- Nej.

- Varför sov du i lägenheten?
- Det var bekvämt, säger han då.

Jag kan inte tro mina öron. Jag blir så förbannad.

- Har du sovit där fler gånger, frågar jag.

- Ja, igår, svarar han. Det vill säga natten mellan söndag och måndag. Vårt samtal var igår - på måndagen.

-Varför?

- Vi åt middag ihop och hon sade att jag kunde sova där om jag ville. Så jag gjorde det. (What the fuck!!!)

 

Jag frågar honom om nyår. Vad gjorde du?

- Jag var lite här, lite där...säger han och tystnar.

- Jaha, vad innerbär det?

- Först var jag hos mig bror.

- Sedan då?

- Sedan träffade jag min fru.

 

Jag känner hur det knyter sig i magen och tårarna kommer.

- Tillbringade du nyårsafton med din fru?? Varför??

- Hon ringde och grät och var desperat och frågade om vi kunde träffas några timmar. Jag svarade ja på det.

- Men jag satt hemma och var också ledsen och ville tillbringa nyår med dig. Så om jag hade ringt och bönat och bett hade du tillbringat den med mig då? Hade du gått till den som var mest desperat?, kan jag inte låta bli att fråga. Han svarar inte.

- Jag hade ändå inget för mig, säger han sedan.

- Men du kunde ju ringt mig. Du kunde tillbringat nyår med mig! Din flickvän, säger jag upprört och gråter. Jag ser mig som din flickvän. Gör du det?

- Ja, svarar han.

- Hur kan du välja din fru som du ska skilja dig ifrån och som du har separerat ifrån före din flickvän? Nyår tillbringar man ju med den man tycker om! (det var kanske det han gjorde...)

 

Jag känner att detta är INTE som det ska! Det är fel! Jag känner att jag kan inte ta detta. Det är ju inte klokt. Firar nyår med sin fru som han vill skilja sig ifrån, och som han har separat ifrån, istället för att ringa mig. Hela mitt inre är i uppror och jag får kämpa för att hålla rösten på en någorlunda normal nivå.

- Hur kan du välja att fira nyår med henne istället för med din flickvän?

- Jag firade inte, jag var bara där tillsammans med henne.

- Vad gjorde ni då?

- Åt middag. Sedan gick jag hem.

- Jag skickade ett nyårs-sms till dig. Varför svarade du inte?

- Jag såg det inte förrän på morgonen. Jag fick tårar i ögonen då, säger han. Just det här med tårar i ögonen säger han ofta för det brukar fungera på mig, att jag smälter då. Men inte den här gången.

- Jag var hemma vid 23-23.30 och gick och lade mig.

- Ärligt talat? På nyårsafton? Var du full eller? Hur mycket hade du druckit?

- Några glas vin. Och några öl.

- Så du menar att du gick hem sent på kvällen, på nyårsafton för att sova ensam i din stuga. När du stannade där igår en vanlig söndagkväll för att det var bekvämt. Då går du väl knappast hem och lägger dig i stugan på nyårsafton?

- Men det gjorde jag i alla fall.

- Har du varit fysisk med henne? Har du legat med henne?

- Nej, jag har inte legat med henne, svarar han.

- Hur ska jag kunna tro dig, när du sover i samma lägenhet och tillbringar nyårsafton med henne och har umgåtts med henne? Säg som det är istället. Snälla var ärlig. För min skull. Har du varit mig trogen eller inte?

- Jag har varit dig trogen, säger han och håller fast min blick.

 

Jag kan inte låta bli att tänka att jag har läst att lögnare ser till att hålla fast motpartens blick när de ljuger...

 

Efter detta blev det riktigt jobbigt. Jag kände att jag var så arg, ledsen och besviken. Han bedyrar gång på gång att han inte känner något för henne, att det är tråkigt, att inget har hänt men att han fortfarande inte vet varför han inte klarar av att skilja sig. Efter mycket om om men frågar jag:

- Vad vill du då?

- Jag vill vara med dig.

- Men då kan du inte vara med din fru samtidigt. Du kan inte umgås med henne över middagar på tu-man-hand eller sova i lägenheten. Det fungerar inte. Där går gränsen för mig. Jag klarar inte mer. Nu räcker det! Om du vill fortsätta träffa mig kan du inte sova i  er gemensamma lägenhet en natt till. Då avslutar vi.

 

Jag känner mig lugn och bestämd. Det kommer från djupet av mitt hjärta. Jag känner verkligen att detta går inte. Jag klarar inte en stund till av detta.

- Jag lovar. Jag förstår detta, säger han.

- Det är väl inte så konstigt att hon inte förstår eller tror att ni ska skiljas när ni umgås på detta sättet. Det blir ju jätteotydligt. Du är otydlig. Är papprena påskrivna? frågar jag.

- Nej, svarar han, de ligger i bokhyllan i lägenheten.

- Varför tror du att hon inte har skrivit på?

- För att hon inte vill, svarar han.

- Vad finns det för alternativ då?

- Att skicka in papprena ändå, svarar han.

- Men gör det då, så detta blir klart någon gång, säger jag,

- Ja, svarar han. Jag ska prata med henne imorgon igen (läs tisdag 8/1) och säga att "nu skriver du på så skiljer vi oss", säger han med bestämd röst och blick. Vilket gör att jag får lite hopp. (Han vet vad han ska säga för att manipulera mig dit han vill uppenbarligen).

 

Samtalet böljar fram och tillbaka. Jag återkommer många gånger till varför han valde att fira nyår med henne istället för mig. Han har inget bra svar. Jag säger till honom att jag kan ändå förstå att han har träffat och umgåtts med frun mycket för att ta reda på vad han verkligen känner. Sade att jag förväntat mig att de hade åkt iväg ihop med familjen över jul. (De kanske inte ens var iväg utan bara han och hon var tillsammans även under jul såsom på nyår. Jag har ingen aning). Jag säger också:

- Nu får det ändå räcka med det här. Du kan inte umgås med henne som om ni vore ett par. Det är inte OK för mig att ni gör parrelationsaktiviteter. Jag förstår att du måste träffa familjen, dina barn, och att din fru är med i dessa sammanhang, det är OK, men att träffa henne enskilt fungerar inte för mig. Inte efter den här time-outen. Nu tar jag inte mer. Du måste välja. Vill du vara med mig så är det bara jag som gäller. Vill du vara med henne så kan du inte vara med mig. Så är det bara.

 

Han säger återigen att han förstår och att han har bestämt sig. Att det inte finns något kvar i deras relation...

Det låter som han menar det, och det känns bättre en liten stund. Men hela tiden ligger smärtan, misstron och ilskan under ytan. Och tankarna mal: firat nyår med frun, sovit i samma lägenhet och med all sannolikhet samma säng, de måste ju ha legat med varandra vid det här laget, hur kan han låta bli att svara på mitt nyårs-sms, hur han som han säger av "bekvämlighetsskäl" sovrt i lägenheten så sent som igår... Det går runt i huvudet på mig samtidigt som jag försöker hålla samtalet igång och ilskan stången. Försöker ta reda på den information jag behöver, och få svar på alla mina frågor.

 

Ibland kommer det in annat i samtalet. Han säger någon gång under samtalet att om vi skulle ha setts som han tänkte först under mellandagarna så hade han nog inte kommit till mötet. Han gav ingen förklaring mer till detta. Han säger också att han jobbade i fredags. Hemifrån.

- Varifrån var det då kan jag inte låta bli att fråga.

- Från lägeheten.

- Varför?

- För att datorn stod där... uppkopplingen är så dålig i stugan... (goddag yxskaft...)

 

Han tar även upp sin dotter. Att hans dotter tar juridikexamen nu på torsdag och att han och frun ska vara med då. Jag säger att jag förstår att de ska gå på det tillsammans, det är en stor grej. Han berättar vidare att han har fått ett "dinner-for-two"- presentkort på en gourmetrestaurang i staden och att hans dotter ringt honom och påmint om att det snart går ut. Dottern hade frågat om hon skulle köpa tillbaka det... Han säger till mig att han inte kan gå med frun, utan får väl gå med dottern...och säger det som en fråga till mig.

- Ska du gå med din fru?

- Nej,

- Du kan ju gå med mig, säger jag.

- Nej, det går inte. Inte när jag fått den av min dotter.

- Men du får väl gå med vem du vill?, säger jag.

 

Han svarar inte. Återigen ett exempel på att han puttar undan mig. Det är ju väldigt konstigt allting. Märkliga svar, märliga undanflykter. Lögn efter lögn efter lögn efter...Han kommer säkert att gå med fru (fira deras "återförening"). Jag lovar. Eller så kanske de gör det på torsdag för att fira hans dotters examen... Jag tror han går med frun ändå. Restaurangen ligger nära där jag bor så om jag vet dagen är det ju bara att gå förbi och kolla... Om jag nu ens orkar bry mig. Efter vad som följde gårdagen så är det extremt tveksamt om jag orkar lägga en minut till på detta. Jag frågar honom hur de ska fira hans dotter efter examen, för det blir väl något? Han säger att han antar det.

- Hur gör du sedan efteråt. Du följer väl inte med till lägenheten efteråt?

- Jag tror inte det.

- Du kan inte göra det. Du måste bestämma dig innan för hur du ska göra, säger jag hårt.

- Ja, jag måste bestämma det innan. Bli tydlig, svarar han.

 

(Säger han bara vad jag vill höra? Antagligen. Känner mig helt nedslående nu när jag skriver detta)

 

Jag frågar om han har sagt till frun att han har träffat någon.

- Ja svarar han då.

- Jasså, jag blir jätteförvånad. Hur reagerade  hon då?

- Hon fick ett utbrott.

- Men undrade hon inte om det fortfarande pågick?
- Hon frågade inte så. Hon frågade om jag hade träffat någon under time-outen och jag svarade ja.

- Men vad sade hon?

- Att vi inte var ihop då, säger han.

 

Jag kan inte ta in detta. Han säger till henne att han träffat någon ny. Han har tidigare berättat att otrohet är helt oacceptabelt för henne. Och nu skulle hon alltså bara konstatera att "de inte var ihop då". Det innebär väl också att han sagt att det är slut inför henne. Att han inte träffar den här personen längre. Och när hon säger "vi var inte ihop då", VAR, dvs imperfektum, antar jag innebär att de är ihop nu.

Eller så har han inte berättat för henne utan säger bara så för att jag inte ska få för mig att kontakta henne och säga något. Eftersom hon enligt honom redan vet... De flesta som får höra att mannen/kvinnan de älskar har träffat någon annan, i alla fall den mesta vanliga och normala reaktionen är ju att man undrar en helvetes massa. Man vill veta vem det är, var de träffades, hur länge pågick det, pågår det fortfarande, vad heter hon/han, hur ser han/hon ut, hur var sexet, vad känner du för henne, etc, etc. Man har ju en miljoner frågor. Ungefär så som jag frågar honom under vårt samtal. Så här i efterhand känns allt fel. Jag antar att han inte sagt något eller sagt att han haft något tillfälligt som inte betydde något. Det skulle jag också vilja veta, få klarlagt.

 

Detta samtal tar väl ungefär 1,5 timme. Ibland reser han sig och kommer fram till mig. Drar upp mig från stolen och kysser mig. Håller om mig. Säger att han önskar detta var över, att skilsmässan var klar så vi inte behöver diskutera detta ämne mer utan bara kan ägna oss åt att k****a. Ja, du förstår. Jag kan inte låta bli att hålla med:

- Fan, ja vad skönt det skulle vara. Flera timmar, säger jag. För en del av mig känner sådan stark lust till honom trots allt. Det ligger också under ytan och gror.

- Vilket svar, säger han och tittar på mig. K*****a som kaniner, fortsätter han. Vad gott. Och ler så där som bara han kan göra. Jag kan inte låta bli att instämma.

 

Mot slutet säger han i alla fall att han vill forsätta träffa mig.

- Vi kan ses på fredag, föreslår han. Jag kan komma hem till dig och jag kan hjälpa dig installera handfatet.

- Ja, det låter bra. (vill jag detta hinner jag tänka. efter allt han sagt och gjort. och inte gjort...)

- När slutar du på jobbet, frågar han.

- Runt 16.30, svarar jag. Och fortsätter: Kommer du direkt från jobbet till mig eller ska du hem emellan och hämta grejer, frågar jag.

- Jag är ledig på fredag, svarar han bara.

- Jaha, konstaterar jag men glömmer fråga vad han ska göra. (vara med frun antar jag)

- Är det säkert att ställa cykeln i ditt cykelförråd, frågar han sedan, eller har ni haft stölder där?

- Inte vad jag vet, svarar jag och tänker en mikrosekund glatt att nu ska han börja vara hos mig igen och ställa sin pendlarcykel hos mig emellanåt. Men tänker på hur det är och dras ner i det tunga igen.

 

Vi bestämmer att vi ska ses på fredag. Och jag känner mig ändå trots allt lite glad. För att få träffa honom igen. Konstigt. Jag säger återigen till honom att han måste sova i stugan.

- Du kan inte sova i lägenheten mer nu, säger jag bestämt.

- Nej, jag vet. Jag måste bli mer tydlig, svarar han.

 

Vi pussar varandra hej då och han går. Sedan börjar jag tänka. Hur otroligt allt som han sagt låter. Hur min kropp och förnuft säger till mig att detta stämmer inte, så här ska det inte vara, det går inte ihop. Jag funderar fram och tillbaka. Och det jag funderar på är om jag ska åka till hans stuga eller inte för att kolla om han talar sanning. Det känns nämligen inte som om han gör det. Utan bara säger det han tror att jag förväntar mig. Jag ringer en vän. Nämner kort hur mötet har gått och säger som det är. Att jag vill ha reda på sanningen. Att jag måste veta. Att allt känns otroligt magstarkt (nyår, umgänget med frun, att han sover och är tillbaka i lägenheten igen). Min vän säger att jag ska göra det jag känner att jag måste. För min skull.

 

Sagt och gjort. Jag tar på mig mina ytterkläder. Väntar en stund tills jag vet att han är hemma. Och att vi inte åker på samma buss. Sedan åker jag. Hela tiden vägen ut till honom hoppas jag. Hoppas på att nu stämmer det. Nu är han i stugan och vår tid kan börja. Jag går den sista biten. Klarar inte av att stå och vänta på nästa buss. Det blåser och är isande kallt. Passande på något sätt. Och av någon anledning är jag livrädd att han ska se mig. Att han ska se att jag är där för att kontrollera. Om det nu är så att det han säger stämmer. Men jag motar bort den tanken för jag måste veta.

 

Väl framme så går jag långsamt förbi hans hus. Klockan är nästan 22. Det är helt mörkt. Ingen är hemma. Sover han redan, tänker jag ändå. Men jag vet ju varför det är släckt. Ingen är hemma. Jag går närmare, tittar in genom ytterdörren - hans jacka brukar hänga så att den täcker ytterdörrens fönster - det är tomt. Jag ringer hans mobil. Två gånger. Ingen svarar och samtalet går till mobilsvar. Andra gången jag ringer så avslutas inte samtalet så jag når hans mobilsvar utan att veta det så under några sekunder spelas det in att jag går på en grusväg. Jag vet inte om det kommer att höras, men gör det det så antar jag att han förstår...

 

Jag känner mig helt förstörd. Darrar i hela kroppen. Går till hållplatsen och sätter mig där. Gråter. Väntar på nästa buss. Tänker att jag väntar för att se om han kommer senare. Låter en buss passera. Ingen kommer. Jag ringer honom igen. Två gånger. Inget svar och samtalet går till mobilsvar. Ilskan sjuder i mig. Han är hos sin fru i alla fall. Han sover i lägenheten i alla fall. Han ljög mig rakt i ansiktet utan att blinka. Det är kallt och blött och jag har knappt någon känsel i händerna. Kolla min mail via mobilen för att se om han hört av sig. Inget. Jag inser. Han ljuger. Han är en lögnare. Och hans beteende under kvällen visade att han ljög. Han kändes inte äkta emellanåt. Lite forcerad. Nervös. Tidigare har han ändå varit lugn även om det har varit jobbigt, men det var något som var annorlunda med honom. Och det har det varit emellanåt de sista gångerna. Det har lyst igenom. Jag tror att det har varit på gång ett tag mellan honom och hans fru eftersom han har dragit sig undan och kommit med undanflykter och velat ha små time-outer på en vecka och inte kunnat ses på helger på slutet. Så var det ju i början när vi träffades. Att vi fick smyga till oss tid i veckorna eftersom han var med frun på helgerna. Och någon gång här under hösten, slog väl pendeln tillbaka mot henne. Det började väga över till hennes fördel. Jag vet inte vad det var som avgjorde. Men jag skulle gärna vilja veta. Jag skulle vilja veta när det började, när han återupptog kontakten och började fundera på att gå tillbaka till henne. Jag undrar varför han valde detta. Och jag undrar varför han valde att ljuga för mig. Varför säger han inte bara som det är att han vill gå tillbaka och prova med frun igen. Att han har valt henne. Varför säger han att han vill vara med mig då? Varför säger han att han inte vill vara med frun till mig? Varför vill han fortsätta träffa mig när han är tillbaka med frun?

Jag undrar också om han någonsin har känt något för mig. Det tror jag men jag skulle ändå vilja höra honom säga det. Höra honom säga att det inte bara handlade om sex (även om det har varit fantastiskt).

 

Detta var igår. Resan hem kändes som en evighet. Kom hem strax före midnatt. Var iskall när jag kom innaför hemmets väggar och hade frossa. Vet inte om det var chocken, kylan, matbrist - kanske allt sammantaget, en kombination. Drack varmt te och åt en smörgås. Hade bara ätit en smörgås på hela dagen då jag varit så nervös för mötet. Idag har jag inte hört någonting från honom. Han var inte på kontoret när jag var där. Han hade varit där, det såg jag men han var inte där när jag var där. Jag tänker så här. Han har ju sett att jag har sökt honom på mobilen. Då ringer man väl tillbaka?

 

Just, det glömde jag. Angående mobil. När han var hos mig igår ringde hans mobil. Han hade glömt att stänga av ljudet och lägga ifrån sig den. På displayen syns hans namn vilket jag tycker är underligt. Det är bara min son P, säger han då. Man jag har skrivit mitt namn där, fortsätter han. Varför undrar jag, tycker det verkar konstigt, men känner att eftersom detta sker precis inledningsvis så finns det viktigare saker att tala om. När han ska gå sen 2,5 timmar senare frågade jag vem det var som ringde när han kom. Han tar upp telefonen och klickar in sig på samtalslistan. Jag ser att han fru har ringt kort efter att han kom.

- Vad ville hon tror du, frågar jag.

- Ingen aning, svarar han.

- Kanske fråga när du kommer hem och vill ha till middag, kan jag inte låta bli att säga.

 

Varför skriver han sitt eget namn på ett nummer? Det var ett lokalt nummer. Enda anledningen som jag kan komma på är att det är hans hemnummer. Och då var det hans fru som ringde. Först hemifrån och sedan från sin mobil. Han hade också fått ett meddelande på mobilen, det såg jag.

- Du har fått ett meddelande, säger jag,

- Det är nog ett röstmeddelande, svarar han.

Så här i efterhand är det väl självklart att frun ringer. Klockan är halv sex och han är inte hemma ännu. Han brukar sluta vid 16. Även detta visar att de har ihop det igen tycker jag. Hon ringer till honom igen som vanligt.

 

Men tillbaka till idag. Tisdag. Jag ringde honom alltså fyra gånger igår kväll inom en halvtimma på kvällen mellan 22-22.30. Visst - han kanske sover oavsett var han nu  sover men idag har han ju sett att jag har ringt. I normala fall ringer man ju upp, särskilt om någon har ringt fyra gånger, det är flickvännen och man har precis bestämt att man ska försöka igen. Jävligt skumt. Men helt normalt beteende för honom. Han hör inte av sig. Han svarar inte. Min tolkning är att han vet varför jag ringde. Han känner på sig det. Han stoppar huvudet i sanden och gömmer sig. Konflikträdd. Han gör det han kan för att rädda sig. Han var inte på kontoret så jag kunde inte säga något till honom. Kanske lika bra det.

 

Ikväll kände jag att jag ville veta igen. Sista gången. En vän körde mig förbi hans hus vid 20.30 tiden. Det var mörkt. Så klart. Han var inte där. Alltså tillsammans med frun. Jag har gråtit ikväll. Mycket. Det värker i hela min kropp. Jag sörjer. Sörjer mina drömmar och förhoppningar. Sörjer mina känslor. Jag tycker så mycket om honom. Kan inte låta bli att tänka på allt bra. Och hur ont det gör. Tittar på foton och ser hans fina ögon och leenden. Men det hjälper inte. Han är en otrogen lögnare. Är så trött men kan inte stänga av hjärnan.

 

Varför är den fråga som återkommer. Jag kan inte sluta tänka. Varför ljuger han för mig istället för att säga som det är. Nu när han är tillbaka med frun igen. Varför vill han fortsätta träffa mig? SJUKT.

Men jag skulle vilja veta.

Jag skulle faktiskt vilja få till ett avslutande lugnt samtal och bara fråga vad som hände. Se om han kan ge mig någon förklaring. Det är väl inte att hoppas på men det hade känts bättre. Så att jag kan sluta undra, sörja och gå vidare. Jag antar att han inte kommer att dyka upp på fredag. Han har nog fattat att jag vet. Men jag skulle faktiskt vilja att han gjorde det. Skulle vilja se honom en sista gång, prata med honom, få ett värdigt avslut. Jag skulle behöva det. Jag vill inte gå omkring resten av livet och undra.

 

Detta skulle jag vilja skicka till honom som en avslutning. Om jag inte får träffa honom igen på tu-man-hand och prata så skickar jag detta: