Vi har inte setts idag på jobbet. Vi har inte hörts av.

 

Men jag skickade ett sms till honom tidigare idag. Som ett sätt att försöka uppmuntra och stärka, men jag vet inte hur det mottogs, eftersom jag inte har fått svar från honom... han kanske bara känner sig mer pressad. Men å andra sidan sade han ju i lördags kväll att han ska skicka in papprena så... ja, historien fortsätter att snurrrrrra.

 

Det här skrev jag i alla fall:

"Vill bara säga att jag är glad över det du sade i helgen: Att du bestämt dig för att skicka in pappren. Jag vet att du måste göra detta på ditt sätt. Jag kanske har varit hård. Förlåt för det. Jag stöttar dig. Jag är stolt över de steg du tar och att du nu tagit ett steg vidare. Tycker om dig. Kram"

 

Jag saknar kontakt med honom. Att han ringer bara för att höra hur jag mår. För att han vill höra min röst. Jag vill bli uppvaktad. Känna att han anstränger sig, att han bryr sig. Han var bättre på det innan. Innan skilsmässan kom på tal för åtta månader sedan... Jag läste några gamla sms från förra året. Hur han skickade sms och ville att vi skulle ha följe från jobbet och hem. Det var oerhört länge sedan. Vet inte om vi hade följe en enda gång från jobbet i höstas. Vart tog det där vägen? Hans vilja att ta initiativ och viljan att träffa mig så där spontant. Är det allt prat om skilsmässan som förstört? Eller är detta bara en naturlig reaktion på den process han är inne i? Oavsett orsak så saknar jag det. Jag längtar efter hans frågor, hans sms där han vill ha sällskap hem. Kommer det tillbaka igen? Jag skulle gärna vilja det.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok