Ibland undrar jag om det kommer bli bättre mellan oss. Båda verkar längta tillbaka till den nyförälskade fasen. Mannen sade så sent som i lördags att han önskade vi kunde hitta tillbaka till hur det var när vi hade varit på Österlen. You and me both tänkte jag. Men jag kan så här inom mig inte låta bli att vara lite bitter. En kort stund i alla fall. Han hade chansen. Jag var nyförälskad, kär och seglade på små moln. Men han struntade i det. Han tog inte chansen. Han grävde ner sig i sitt, flydde och gjorde annat. Han tog inte vara på stunden och tillfället. Jag fanns där, jag ville, men han varken såg, kunde eller ville. Ska vi någonsin hamna i fas med varandra?

 

Han är fortfarande inte klar. Han håller på med sitt. Jag har sagt nu att jag är rädd och inte kan ge 100%. För att jag vill skydda mig själv. Jag är rädd att han ska svänga tillbaka till frun igen. Och därför håller jag tillbaka lite nu. Jag vill se hur han agerar först. Orden finns där, han har uttryckt vad han vill och känner. Det känns bra. Men för att det ska vara någon skillnad överhuvudtaget mot före vår time-out behöver han agera så att han blir fri. Jag väntar ett tag men så länge vet jag inte om jag orkar. Ska han hålla på och harva med sin skilsmässa några månader till vill jag inte vara med. Han verkar vara ute efter en konsensus-skilsmässa, för att klara av att leva med sig själv, för att undvika bli "det svarta fåret". Men det kommer inte fungera i detta fall. Han måste bryta sig loss på egen hand och stå ut med vad han själv och folk tycker. Det är ju bara tillfälligt. Reaktionerna lägger sig.

 

Så jag undrar om han verkligen klarar det. Jag undrar också om jag kan hitta tillbaka till känslan för honom och oss. Den där riktigt djupa och härliga passionen. Jag hoppas det. Att den kommer tillbaka. Jag känner mig bara lite tom och orkeslös just nu. Hoppas känslorna kommer spirande tillbaka, när vi får tid för varandra och kan vara tillsammans mer.

 

© COPYRIGHT 2013 Lottasdagbok