Du gjorde slut idag. Detta mail skickade jag till dig på kvällen.

 

"Jag hade inte varit jag om jag inte hade skrivit ett mail...

Fötterna värker efter promenaden fram och tillbaka till din stuga. Men det är inget mot vad hjärtat gör. Jag hade velat prata med dig. Det känns så oavslutat. Ledsamt. Jag saknar dig enormt. Jag går sönder. Du betyder allt för mig. Jag känner att vi har så mycket kvar att ge varandra, det är därför jag skulle vilja tala med dig igen. Jag kan inte tro att detta händer. Känner mig helt chockad. Bara så där, som en blixt från klar himmel. Jag fattar ingenting. Jag förstår fortfarande inte vad som har hänt. Vad kom detta ifrån? Vi har det ju bra. Men du tycker väl inte det om du väljer att avsluta.

Jag hoppas att detta bara är ett utslag av tillfällig förvirring från din sida. Det kanske det inte är, det vet bara du, men jag hoppas verkligen det. Jag förstår om det är mycket känslor och minnen som kommer upp till ytan när du går in i slutfasen av din skilsmässa. Att röja, rensa och se allt det gamla i lägenheten. Det är klart att du blir påverkad av det. Det är naturligt. Det hör till. Vem som helst hade känt så. Det behöver inte betyda något mer än att det är jobbigt att avsluta. Det är klart du minns era goda stunder och hennes bra sidor. Det hör till. Men det finns ju också en anledning till att du vill skilja dig, till att du har ansökt om skilsmässa. Att tänka hur en eventuell återförening skulle vara med henne hör också till. Det ingår i paketet. Men det behöver inte betyda att du vill tillbaka eller att du vill ha er relation igen. Tankar av det här slaget som kommer och går hör till en skilsmässa, det ingår av förklarliga skäl i ett avslut. Ert avslut. Inte vårt. Jag hoppas att du kommer ut på "andra sidan" ur din process - att du slutför skilsmässan nu när det är så nära. Och jag hoppas när du är ute på andra sidan att du inser - att det vi har -  är vad du vill ha. Att det gamla tillhör det förflutna, och att nuet och framtiden tillhör oss. Jag tror på oss. Det har jag gjort från första början.

Jag tror ärligt talat att du rör ihop känslorna. Blandar ihop känslorna som rör din skilsmässa och den processen med vår relation/vad du känner för mig. Jag känner din omtanke och din värme och det har jag känt även under semestern. Ja, det har varit tydligt att du inte ville boka en resa - men det behöver väl inte betyda något mer än så? Det är inte resan som är viktig. Jag ville bara tillbringa obruten tid med dig, vara med dig några dagar i sträck. För det var så härligt på Rhodos. Att träna, bada, promenera, älska, skratta. Det var underbart. Det är en månad sedan bara... (vad hände???) Och jag ville bara ha det underbart igen. Med dig. Det kan jag ha även hemma med dig. Jag erkänner att jag blev påstridig. Det hade nog mer att göra med att jag ville vara med dig lite mer. Än någon dag då och då. Ville bara vara med dig flera dagar i en följd och tänkte att det skulle underlätta om vi kom iväg, fick tid tillsammans och miljöombyte.

Den likgiltighet du nämner att du känt - kan det ha med ämnet att göra - att du är trött på själva diskussionen i sig och ämnet för diskussionen? Behöver det verkligen ha med dina känslor för mig att göra? Det som du kallar likgiltighet är kanske ditt sätt att stänga av när det blir för mycket. Tillfälligt. Det behöver ju inte betyda mer än så. Jag vill inte att det ska betyda mer än så. Om det ändå gör det... ja då vet jag inte vad jag ska säga. Men jag känner att du tycker om mig. Du har visat det med all tydlighet. Även om du inte är van att sätta ord på dina känslor så har jag ändå hela tiden känt din kärlek. För kärlek tror jag att det är.

Jag erkänner att jag har varit rädd. Jag har haft farhågor, varit orolig och känt en viss rädsla inför nya steg i vår relation. Det är också naturligt. När du pratade om att flytta hem till mig kände jag att jag blev väldigt glad, men anledningen till att jag sade nej var att jag trodde att det kanske var bäst att du hade något eget först. Jag vet inte om det stämmer. Jag vet inte om det har påverkat dig. Jag vill inget hellre än att leva med dig. På ett så bra sätt som möjligt. Jag ser ett gemensamt liv, ett gemensamt boende. Jag ser mycket kärlek och värme. Glädje. Och ja - klart att jag känt en viss nervositet inför att träffa din familj. Men det är något jag har velat göra. Som jag fortfarande vill. Att jag uttrycker rädsla innebär inte att jag inte vill göra det. Jag vill ju vara en del av ditt liv. Jag vill att du är en del av mitt. Jag vet att vi skulle klara att ta nya steg framåt. Det har vi ju faktiskt redan gjort. Det har gått framåt. Hela tiden. Vår relation har blivit djupare. Det är bara mänskligt att bli nervös. Det gick ju bra för dig att träffa delar av min familj. Jag vill vara en del av ditt liv. Jag hoppas att du kan ge mig och vår relation en ny chans.

Jag önskar att jag hade hanterat saker annorlunda. Att jag hade fokuserat mer på det positiva, och inte givit uttryck för min oro och farhågor på det sätt som jag har gjort. Jag har bara varit så rädd för att förlora dig. Och nu har jag det? Jag tycker om dig så mycket bara. Du är den finaste man som jag har mött. Tiden med dig är den bästa tid som jag har upplevt. Jag mår bra med dig, jag känner mig glad, jag känner att jag vågar göra saker jag annars inte gör. Jag känner mig uppmuntrad, sedd, attraktiv. Du får mig att skratta, se möjligheter, slappna av, se nuet och det fina i stunden. Jag utvecklas i ditt sällskap. Vi har det roligt, fantastiskt i sängen, vi skrattar mycket. Jag tycker att vi upptäcker saker tillsammans, både hos varandra och i det vi gör. Jag ser fortfarande en framtid tillsammans med dig. Jag tror det var din rädsla som talade tidigare idag. Jag hoppas att du så småningom ändrar dig. När du fått tid att bli klar och känna efter. Jag hoppas att du vill ge oss en ny chans. Eller är jag dum som hoppas?

Du sade att det hade varit bättre om du hade varit fri när vi träffades. Jag instämmer. Men nu var du inte det. Men snart är du det. Din skilsmässa går igenom om en månad. Det är så nära. Jag är övertygad om att vi kan få det att fungera tillsammans. När du är klar. Men jag förstår om du behöver vara själv och landa i allt. Kanske blev det för mycket på en gång. Kanske har du inte saknat mig så mycket för att du har haft andra önskemål om hur du ville tillbringa semestern, vad du ville göra med din tid? Eller är det verkligen för att du har slutat tycka om mig? Har du några känslor kvar för mig? Även om man går igenom en kort svacka, varför ska man behöva bryta upp för det? Man kan ju kämpa.

Du sade i tisdags att du älskade mig. Men nu så säger du att du inte vet vad du känner för mig. Jag tycker det är uppenbart att du tycker om mig. Men jag tror att du samtidigt är förvirrad. Var det för att du träffade henne förra veckan? För att du började rensa, och att det blev så påtagligt att er relation är slut? Eller handlar detta om att du vill gå tillbaka till henne? Jag hoppas inte det. Jag hoppas det bara är slutprocessen som gör att du darrar lite. En plötslig tveksamhet som du har tillskrivit alldeles för stort värde. Vår kärlek är värd mer.

För jag får bara inte ihop det. Det kom så plötsligt. Från en dag till en annan. Jag kan inte läsa dig så fel. Jag fattar inte. Jag tror därför att det handlar om något annat. Du säger att du trivs i mitt sällskap. Känner glädje, att du tycker om mig, att vi göra roliga saker. Det tycker jag också. Jag förstår om du inte trivs när jag tjatar om vissa ämnen. Och det ber jag om ursäkt för. Det märkliga är att hela dagen igår (tisdag) så tänkte jag att jag hade tömt bägaren. Ordentligt denna gång. Jag kände det så tydligt när jag cyklade till Fiskebäck. Så onödigt att älta det gamla eller om du ev skulle titta på någon annan. Jag kände så starkt att jag var färdig med det - ältandet. Jag kände så starkt att jag ville fokusera på oss, på vår framtid, på att du skulle blir klar och att det ÄNTLIGEN skulle vara vi på riktigt utan distraherande moment. Jag kände mig så glad. Fri. Redo. För dig. För en gång skull. Jag hade tänkt jag skulle skicka ett sms till dig och tala om hur mycket jag längtar efter dig, att bägaren verkligen var tömd nu, och att jag ser fram emot att få vara med dig. Att få träffa dig, kyssa dig, visa hur mycket jag tycker om dig. Men jag skickade inte det sms:et för jag tänkte du behövde vara ifred när du rensade. Det hade kanske inte spelat någon roll om du redan i söndags började få tankar om att göra slut men jag ville ändå säga det. Bägaren är tömd. Jag vill bara vara med dig. Och fokusera på glädjen i det.

Jag hoppas att du får klarhet i dina känslor. Jag tror på oss. Jag vill inte ge upp. Jag älskar dig och jag kommer fortsätta att göra det. Jag kan inte sluta känna för dig bara så där. Det är du och jag. Det vi har är för bra för att ge upp. Jag känner det så starkt. Men som sagt, det räcker inte med att jag känner så. Det var bra att du sade som du kände. Jag hade bara önskat att du kunde ge mig - oss - en chans att reda ut detta. Varför vill du bara helt abrupt avsluta? Vi kan väl kämpa? Om det är tid ifrån mig du behöver för att bli klar med din process så säg det. Men du och jag... det är ju meningen... trodde det. Jag vill så gärna vara med dig.

Jag saknar dig redan. Jag längtar efter dig. Varje sekund som går. Kan inte sluta tänka på dig och hur underbar du är. Hur underbart vi har det. Det gör ont nu. Jag skulle behöva veta vad detta handlar om. För jag förstår inte. Fina du. Tårarna vill  inte sluta att rinna. Och jag kan inte sluta tänka på dig. Kan du tänka dig att ge mig - oss - en chans till?

Jag älskar dig av hela mitt hjärta och jag hoppas att du kan ta kontakt med mig så småningom. Jag skulle vilja höra din varma röst. Den som jag gillade från allra första början. Jag vet inte hur jag ska gå vidare. Jag vill inte gå vidare utan dig. Du är den jag älskar och vill vara med. Ingen annan."